Prinsens Minne - 1:34:31
Tillbaks i vardagen efter helgens äventyr i Halmstad och allt känns jäkligt fint!
Det var grymt kul att återse Viktor efter den här långa tiden. Han Pia gjorde allt på fredagen för att jag skulle få en så bra uppladdning som möjligt; god mat, öl och en skön madrass att slagga på.
04:30 vaknar jag av att det smätter till nacken och på fem sekunder låser sig hela nack- och axelmuskulaturen. Hade jag varit hemma just då hade jag nog slagit sönder något; så jävla frustrerad och arg jag var just då!
När klockan hade blivit nio och det var dags att äta frukost hade jag fortfarande sovit en blund mer, så ont gjorde det. Bestämde mig att helt sonika skita i det, frustrationen från att avstå loppet skulle helt enkelt bli FÖR stor.
Ca 4,5 timma senare var jag glad att jag sprang. 1:34:31 visade klockan vid målgången! Med tanke på mitt tillstånd och det faktum att jag fick köra helt ensam utan draghjälp den kuperade delen av banan mellan elva- och sjuttonkilometersmarkeringarna, kan jag inte vara annat än supernöjd! Med draghjälp även den delen hade jag absolut kunnat nosa ner mot och kanske under 1:30. Det kommer vad det lider...
Efter en lördagskväll med smarrig mat och ett försvarligt antal öl var det dags att återvända norrut.
Vilade fram tills idag, idag var det tänkt en lugn mil eller så. Precis när jag skulle starta öppnade sig dock himlen så det fick bli en kortare, snabbare runda. 4 km på 16 minuter blankt, jäklar vilken fart det var i benen, hade det inte regnat så förbannat hade jag fortsatt en km till bara för att göra en vass tid på 5 km. Kanske blir senare i veckan, om de här höststormarna kan dra åt h-vete bara...
Nu du Lidingö, nu kommer jag och tar dig.
Det var grymt kul att återse Viktor efter den här långa tiden. Han Pia gjorde allt på fredagen för att jag skulle få en så bra uppladdning som möjligt; god mat, öl och en skön madrass att slagga på.
04:30 vaknar jag av att det smätter till nacken och på fem sekunder låser sig hela nack- och axelmuskulaturen. Hade jag varit hemma just då hade jag nog slagit sönder något; så jävla frustrerad och arg jag var just då!
När klockan hade blivit nio och det var dags att äta frukost hade jag fortfarande sovit en blund mer, så ont gjorde det. Bestämde mig att helt sonika skita i det, frustrationen från att avstå loppet skulle helt enkelt bli FÖR stor.
Ca 4,5 timma senare var jag glad att jag sprang. 1:34:31 visade klockan vid målgången! Med tanke på mitt tillstånd och det faktum att jag fick köra helt ensam utan draghjälp den kuperade delen av banan mellan elva- och sjuttonkilometersmarkeringarna, kan jag inte vara annat än supernöjd! Med draghjälp även den delen hade jag absolut kunnat nosa ner mot och kanske under 1:30. Det kommer vad det lider...
Efter en lördagskväll med smarrig mat och ett försvarligt antal öl var det dags att återvända norrut.
Vilade fram tills idag, idag var det tänkt en lugn mil eller så. Precis när jag skulle starta öppnade sig dock himlen så det fick bli en kortare, snabbare runda. 4 km på 16 minuter blankt, jäklar vilken fart det var i benen, hade det inte regnat så förbannat hade jag fortsatt en km till bara för att göra en vass tid på 5 km. Kanske blir senare i veckan, om de här höststormarna kan dra åt h-vete bara...
Nu du Lidingö, nu kommer jag och tar dig.
Kommentarer
Trackback
